Varför gör vi det här?

Idag är det på dagen exakt en vecka sedan jag lämnade Lekläger 2013. Det är fredag natt och imorgon bitti återgår jag till mitt vanliga jobb, ett semestervikariat inom handikappomsorgen på Tranås kommun.
Den senaste veckan har varit ett enda virrvarr för mig, känslor av tomhet, rastlöshet och saknad blandat med en stor trötthet.

Det har varit ett slitsamt läger, det är alltid mycket att stå i. Journätter, tidiga morgnar, värkande kroppar, trötta huvuden. Men jag älskar det och jag kommer tillbaka år efter år och har tänkt fortsätta med det tills jag stupar. Varför?

För att jag älskar den här killen. Det här är jag och R. R är min Lekläger-bästis, första året jag åkte på Lekläger var R i min patrull och det var kärlek från första ögonkastet. Vi funkar så bra ihop, vi skrattar, dricker kaffe, snackar skit och busar. Pratar om flickor R är förtjust i, om den där ångesten man kan få ibland, om vilken kaka som är godast och varför det är så snyggt med gröna kläder.
Den här lilla gubben har stulit mitt hjärta och varje gång han skickar mig ett vykort under året börjar jag längta. Längta efter Leklägret.

Alla dessa människor som kommer tillbaka år efter år som bor på gruppboenden eller i lägenheter runtom i landet med personal, assistenter och föräldrar som är med dom överallt får under en stund på sommaren vara som en "vanlig" människa. Tälta, träffa kompisar, bada, dansa, lära känna nya människor, åka till stan, leka pirater, pyssla, spela fotboll och ha semester. Den trötthet och det slit jag gör under de här två veckorna ger jag gärna i utbyte mot den glädje jag upplever i R och allas andras ansikten när jag får se dom leka och ha roligt.

De band man knyter här är så genuina och speciella, jag har aldrig fått den känslan i ett annat sammanhang. Mitt hjärta går sönder varje år när ni åker hem, men jag blir också så glad över att se vad tiden betytt för er, att jag gjort ett avstamp i era liv och bidragit med något. Puss på er allihopa, vi ses nästa år.


/Lojs

Och så var det slut

Klockan är snart elva när jag sätter mig för att skriva det här inlägget. Mina ögon är rödkantade och jag har proppat in hörlurar i öronen för att skingra tankarna en aning. Det här med att säga hejdå har aldrig varit min starka sida, avslut, att säga farväl, det känns alltid tungt.

Det är mitt andra år här på Leklägret, förra året jobbade jag i patrull och i år har jag suttit i Lägerledningen. Det har varit slitsamt båda åren, ont om personal, alla måste se till att dra sitt strå till stacken för att det ska gå runt. Det är långa dagar, tidiga mornar, sena nätter, man måste vara flexibel och snabbt kunna anpassa sig efter saker som uppstår. Att jobba på Lekläger är raka motsatsen till ett 9-5 jobb, här ringer inte klockan och man stämplar ut, släpper tankarna på dagen och går hem.
Men trots att man har sömnbrist, är trött i kroppen och luktar som en skogsmulle så glömmer man allt sista dagen. För när gästerna åker hem, när man ser deras glädje, får en kram, skiljs åt och dom undrande säger "vi ses väl nästa år?", när Carola gråter för att hon inte vill åka hem, när Sami ger alla sina varma bamsekramar. Då smälter hjärtat, då är det värt allt slit, för man ser att man förgyllt en annan människas liv.

Jag önskar att jag kunde skänka er denna motsägelsefulla känslostorm av lycka, saknad och tomhet som jag just nu känner, jag önskar att ni alla kunde få uppleva den, för då skulle vi aldrig mer ha några problem med att få hit några ledare och medhjälpare. Det här är det jag levt på under årets planeringsmöten, under alla sena nätter, er gäster. Era skratt, era tårar, era kramar, er villkorslösa kärlek. Vi ses igen nästa år, det lovar jag.

Leklägervisan
Sjung med oss här på Leklägret
Vi är gänget med stil och pli,
Hör vårt motto, vår melodi


Sjung, sjung, sjung
Du kan om du vill
Kom följ med oss i vår refräng
Du blir glad och nöjd