Och så var det slut

Klockan är snart elva när jag sätter mig för att skriva det här inlägget. Mina ögon är rödkantade och jag har proppat in hörlurar i öronen för att skingra tankarna en aning. Det här med att säga hejdå har aldrig varit min starka sida, avslut, att säga farväl, det känns alltid tungt.

Det är mitt andra år här på Leklägret, förra året jobbade jag i patrull och i år har jag suttit i Lägerledningen. Det har varit slitsamt båda åren, ont om personal, alla måste se till att dra sitt strå till stacken för att det ska gå runt. Det är långa dagar, tidiga mornar, sena nätter, man måste vara flexibel och snabbt kunna anpassa sig efter saker som uppstår. Att jobba på Lekläger är raka motsatsen till ett 9-5 jobb, här ringer inte klockan och man stämplar ut, släpper tankarna på dagen och går hem.
Men trots att man har sömnbrist, är trött i kroppen och luktar som en skogsmulle så glömmer man allt sista dagen. För när gästerna åker hem, när man ser deras glädje, får en kram, skiljs åt och dom undrande säger "vi ses väl nästa år?", när Carola gråter för att hon inte vill åka hem, när Sami ger alla sina varma bamsekramar. Då smälter hjärtat, då är det värt allt slit, för man ser att man förgyllt en annan människas liv.

Jag önskar att jag kunde skänka er denna motsägelsefulla känslostorm av lycka, saknad och tomhet som jag just nu känner, jag önskar att ni alla kunde få uppleva den, för då skulle vi aldrig mer ha några problem med att få hit några ledare och medhjälpare. Det här är det jag levt på under årets planeringsmöten, under alla sena nätter, er gäster. Era skratt, era tårar, era kramar, er villkorslösa kärlek. Vi ses igen nästa år, det lovar jag.

Leklägervisan
Sjung med oss här på Leklägret
Vi är gänget med stil och pli,
Hör vårt motto, vår melodi


Sjung, sjung, sjung
Du kan om du vill
Kom följ med oss i vår refräng
Du blir glad och nöjd